Avbruten longering

Idag skulle vi ha lite longering, tänkte matte. Jag förbereder med att plocka fram kavalettibommar, dra ut förlängningssladdar och fixa lite ljus i paddocken. Lilla hästen hämtas in från hagen och befrias från täcket, eftersom det nu har utlovats uppehåll i säkert flera dagar. Så följer lite borstning och allmän översyn och sedan går vi ut tillsammans.
Vi hinner hålla på en stund, trava i båda varven och några gånger över bommarna... men sedan säger det BRAAAAAK bortifrån hagen! Den som Cola går i.
S. är precis på väg ut på en liten ridtur, med pannlampa och reflex - det är mörkt nu - och hon tittar på mig och så vänder hon om om jag avslutar och tar in Cola i stallgången igen.

Saken är den, att det har byggts en liten sjukhage inuti hagen så att säga, där en häst med skadat bakben skall hållas. Om det var min häst som skulle stå i sjukhage, hade jag inte vågat lämna henne i en som var byggd på det viset, i fem minuter. Hon hade aldrig stannat kvar. Små vita pinnar med slackt hängande strömlös tråd runtom. Men nu var det inte min häst, utan Colas testosteronstinne vapendragare Mario.
Senast igår stod jag och tittade på hur Roy och Mario stod och stegrade sig mot varandra på varsin sida om denna slaka tråd och undrade hur länge det skulle dröja. Redan tidigare har jag sett flera gånger hur både Roy och Ruffe låtsasattackerat den instängde Mario som blivit väldigt upprörd. Nu hade det alltså hänt och det var bara konstigt att det inte hänt innan.

Jag och S. såg hur alla hästarna i hagen sprang runt som galningar i mörkret, varav en haltade kraftigt. Medan S. tog in den halte Mario i boxen, så tog jag på mig pannlampa och gick för att kolla förödelsen.
Den lilla sjukhagen var bortom all räddning. Det var ett sammelsurium av trådar, brutna vita pinnar, handtag som lossnat och spiralfjädringar som dragits ut till max. Jag samlade ihop eländet och skyfflade ut det på utsidan hagen. Då såg jag att övertråden till den bortre öppningen på stora hagen, också var kaputt. Dvs isolatorn hade åkt väck, så tråden hängde helt slackt i knähöjd. Förmodligen hade nån tråd till sjukhagen varit fästad i den. Det fanns två trådar till, under den, och de var intakta. Men de var som sagt i knähöjd. Ingen ström var det i tråden heller, märkte vi!

S. red nu ut, jag gick och ringde till Marios ägare som skulle komma, samt till N. - stallägaren, som inte kunde komma. När jag gick tillbaks till hagen, utrustad med en ny isolator, så har hästjävlarna (Roy och Ruffe) under tiden passat på att dra sönder även de två nedersta handtagen och isolatorerna, samt göra hela den tjocka stolpen lite lealös! De har även på nåt underligt sätt lyckats att dra in hela den trassliga härvan av trasigt, som jag slängt utanför, in i hagen igen!! Så nu kunde man bara kliva över trasslet, så var man ute ur hagen!
Marios ägare kom, tog hand om Mario, kollade hans ben och sa att hon orkade inte med "det här" längre. Sedan tog hon in R&R i sina boxar, medan jag ägnade en halvtimme att att provisoriskt fixa till trådarna - de två översta i alla fall - så att Cola och Chatel förhoppningsvis stannar kvar där i natt. N. lovade att fixa till det bättre i morgon och ta reda på varför det inte är nån ström i tråden.

Suck.

Promenad med jogg

Det blir en timmes skrittrunda idag också, fast ensamma denna gången. Det går alldeles utmärkt och jag kan inte låta bli att smyga in ett par pyttesmå joggpass mot slutet, och inte en enda hostning hörs idag = Glad!
Hönsen går lösa utanför familjen I. och det hjälper inte att jag påminner henne om att jag minsann vet att hon både sett och hört höns förut, för hon passerar på stela ben och håller nästan på att ramla ner i diket när hon hela tiden måste titta på fjäderfäna. Men det blir nog bra med det med, så småningom...

Sedan åker det sista täcket i kategorin fleecefodrat regntäcke på, eftersom de lovat hård vind och regn till kvällen, som ska hålla i sig även under morgondagen. Täcken har en strykande åtgång, när andra hästar hela tiden envisas med att fastna med tänderna i dem.

På G igen

Idag blir det äntligen en skrittur. Och sällskap får vi på turen och solen lyser nästan med, så det kan inte bli mycket bättre!
När vi kommer mot Århults till, så ser vi plötsligt ett lurvigt kosse-huvud med långa horn stirra på oss från hagen bredvid oss, uppifrån kullen. På andra sidan av oss är ett stup... Colas hjärta slår ett par extra slag men hon gör ingenting. Det kanske var mitt hjärta?? Hon kanske inte såg? Jag kryper tätt intill vårt sällskap och vi ökar takten något tills vi är förbi och kan andas ut.

Resten av turen är behagligt händelselös. Halvvägs runt, så hostar Cola faktiskt lite. Men det är en väldigt grund hostning och inte på långa vägar så jobbig som förra veckan. Så vi får fortsätta att hoppas och ta det lugnt nu och bara skritta några dagar, så får vi se.

Hitta in- och ut-vägar

Idag får Cola bara gå och vara häst tillsammans med sin trogne vapendragare. Ja de andra med förstås, men hon och Mario tenderar att dra sig undan för att få vara lite mer privata...
Istället beger matte sig ut själv i det fuktgråa novembervädret och traskar över oländiga hyggen och i risiga skogar. Och ser man på f...! Efter mycket velande fram och tillbaka för att försöka hitta BÅDE fram OCH sedan tillbaka igen, mellan små unggranar, rotvältor, våtmark och sly, så når jag faktiskt den riktiga skogen på andra sidan och - voila - jag har hittat en ny förbindelse!

Det är inte en väg man väljer att rida ofta, men den är väldigt bra som alternativ till en annan väg som innehåller en omöjlig passage när det är vått ute. Detta blir en s.k. D-tour till den slingan. Dessutom innehåller den ju mycket bröte att lyfta på benen över. Och det är ju nyttig övning.
Den största utmaningen är för matte - att hitta rätt väg över det igenvuxna hygget! I morgon skulle jag göra det - tror jag - men frågan är om jag hittar om en månad?

Lätt som en plätt med grönt gräs

Sista dagen med penicillin. Det går lätt som en plätt idag på morgonen trots att ingen assistent finns till hands. Ändå måste jag göra det två gånger, eftersom jag första gången glömmer att dra fram "matarringen", så det kommer ingenting när jag trycker. :-)  Jag blir riktigt chockerad över tingens enkelhet.
Hon får slippa täcket idag, för det har lovats uppehåll nu ett tag. Det blir skönt, för det har tryckt lite framme vid bogarna, under stället där spännena är fastsatta. Jag masserar där med en piggborste av gummi och hon sträcker på halsen och njuter. Aaaah... 
Sedan tar vi en promenad och stannar till en stund vid hagen nere vid banvallen. Korna har flyttat därifrån nu och Cola kan mumsa på en massa grönt gräs där i kanten, i lugn och ro. Ingen hostning har jag hört idag heller. Frid och lycka. Då ska jag väl ändå kunna börja skritta till helgen...

Tag plats

Jag råkar vara i stallet samtidigt med andra både i går kväll och i morse och får hjälp med att hålla Cola vid medicineringen! Vilken skillnad och vilken lättnad! Det gick jättesnabbt. En person kan hålla henne och "leka" lite i mungiporna med fingrarna och jag kan i "lugn och ro" koncentrera mig på doseringssprutan utan att hålla henne med den andra handen! :-)
Tänk om jag kan passa in tiderna i kväll och i morgon också!

Cola går först bort och pussar på Korven -som står i sin box - och sedan ställer hon sig hos sin trogne skugga Mario och hänger. Ser ut att undra varför han gick in dit för, istället för att vara kvar ute hos henne?

De är roliga att studera i hagen ibland. Mario fullständigt äger Cola. Lämnar inte hennes sida en sekund. Hon finner sig nådigt. Verkar tycka han är lite väl mycket ibland, men för det mesta drar hon nytta av hans beskydd. :-)
En gång när de står och äter vid foderbordet, de två plus en till, så byter plötsligt Mario plats. Han ställer sig mittemot henne istället för bredvid. Hon står fridfullt kvar och mumsar. Då lyfter han på huvudet och tittar på henne och går sedan hastigt runt foderbordet, vallar in henne och föser henne vänligt men bestämt runt, så hon också byter sida och alltså står ijämte honom igen, på hans nya plats!! Helt otroligt!

Rena hagar och ren tur

Jag har tur med penicillinet idag, jag lyckas träffa mungipan på bara någon minut och sedan är det klart. En ren slump, som gärna får upprepas. Fem gjorda, fem kvar... Den är inte att leka med, den här doseringssprutan!

Jag tycker hon känns lite svullen kring kotorna bak. Kan det vara efter allt springande igår? Hoppas hon inte sträckt nån sena eller nåt allvarligt bara. Jag smörjar med lite kylgel där. Sedan tar vi en liten promenad i den grå novembermorgonen. Inkluderande lite uppiggande gräsätning.

Jag hörde av de andra i stallet att hon hostat lite i går mitt på dagen efter ytterligare ett rejs i hagen, men det hade inte alls var så intensivt eller kiknande som förut. Bra. Men nu har jag i alla fall beställt hem lite torkade örter som ska vara slemlösande. Hoppas det kan falla i smaken.

Hagarna blev i alla fall jättefina efter allt arbete som gjordes med dem igår! All skit och geggamoja bortforslat och ersatt med grus. Nu gäller det att det mockas ur regelbundet så att det håller sig så också!

Jag är själv lite krasslig, så nu ska jag vila över dagen, kanske sova lite, innan det är dags för kvällsdosen.