Novemberyra

Idag skall den leriga, skitiga sörja som kallas vinterhage mockas ur. Lastbil med grus och grävskopa anländer till gården. Alla hästar ska få vara i sommarhagen under tiden det arbetas.
Jag har redan varit där en timme när de kommer och burit ut hö bland annat. Så tog det lite tid att få i damen penicillinet. Närmare bestämt drygt en kvart!! Matte började känna lätt panik och det ska man ju helst inte visa heller. Cola vet vad det är frågan om nu och vill INTE ha. (Första gången var ju hur lätt som helst!) Acetylcysteinet är inte ens att tänka på, utan matte tar istället den förnärmade Cola i grimskaftet och så går på promenad istället. Upprördheten slår snabbt om till upprymdhet: "ÄTA GRÄÄÄÄS! " Hon dyker på huvudet ner i första bästa mossfläck där det sticker upp några gröna strån. Vi går vidare; en kvarts promenad som tar fyrtio minuter. :-)

Det är när vi är på väg tillbaka till stallet som vi hör de okända ljuden av lastbil och grävskopa som närmar sig och Cola taktar tjusigt in på gårdsplanen med lyftad svans. "FNORRRK!!" Jag leder ner henne till den där andra hagen. Den stora hagen (som hon rymde ur tre gånger i september) med mjuk, plan, och - än så länge - gräsbetäckt mark. Cola undrar vart vi ska och varför det? Chatel gnäggar upprört i sin ensamhet i vinterhagen och de andra står fortfarande i stallet och stampar och låter det bästa de kan. Jag släpper lös Cola i den stora hagen... Det tar en hundradels sekund och låter "padapampadapampadapam", och så är hon försvunnen...?
Nej långt där borta kommer hon visst igen! Trumpetande i full karriär kommer hon och tar ett varv till! Och ett till.

M. hjälper till och vi tar i rask takt ut ytterligare sex hästar som vi förpassar till denna frihet. Och sex hästar far runt som galningar så grästorvorna yr! Så här har de inte kunnat springa på en månad, pga den gödselblandade lervällingen i vinterhagen och glädjen är total!! Vadå frukost? Helt oviktigt!
Det dröjer säkert tio minuter innan någon bryr sig om de högarna med hö som jag lagt ut i hagen. :-)
Så synd att det inte kunde filmas - jag har glömt mobilen hemma!

Efter att de sprungit av sig och står och äter på spridda ställen, står jag och tittar, medan jag väntar på att vattnet ska ha fyllt baljorna och... nej... jag har faktiskt inte hört Cola hosta en enda gång idag! Varken när jag kom för närmare två timmar sedan, under promenaden, eller nu efter språngmarschen! Nu ska jag ju inte ropa hej redan, men visst är det lovande tecken i alla fall? ;-)

Tror jag ska beställa hem lite slemlösande örter och ha hemma ifall att. Det kan ju behövas en annan gång och förhoppningsvis smakar de godare än salicylcysteinet...
Någon som har efarenehet av detta?
http://timotejandersen.se/orter/breathe-free/

By the way: Är de inte fina, far och dotter?? :-)

...och hon fann att det var äckligt...

Penicillin i form av pasta har nu delats ut första morgon och kväll. Hittills har det gått bra, bara jag är snabb. Men med det slemlösande, upplöst i vatten, har det gått desto sämre. I morse fick hon ändå i sig det mesta, men ikväll var det stört omöjligt att komma nära någon mungipa på det frenetiskt viftande huvudet, med denna tjocka doseringsspruta. Den har dessutom väldigt kort "pip", och det gör det ännu svårare att snabbt få in den om inte hästen samarbetar. Att hon var extra motvillig ikväll, kan ju också ha berott på att hon kom ihåg vad det var och inte tyckte om det - eller på att det helt enkelt fick räcka med EN äcklig medicin och inför den andra var hon ju förberedd.

Efter att hälften skvätt ut på golvet, så gav jag upp för kvällen och sprutade ner det i maten istället - även om jag inte är säker på att den gör samma verkan på det viset.  Men naturligtvis åt hon inte maten! Hon pillade nådigt ut morötterna och tuggade i sig, men det andra fick allt vara. Jag kände ju också hur der luktade acetylcystein överallt....

Ska höra med apoteket i morgon, om de ha en något smalare doseringsspruta.

Meducin...

När jag kommer till stallet idag, så ligger Cola i hagen, i den leriga jorden, och sover, medan hennes livvakt Mario, står som en skyddande ängel bredvid. (Varför inte i den torra halmen i ligghallen, kan man undra?)
Då och då faller hennes huvud närmre och närmre jorden och det rycker till lite i kroppen, när hon av nån anledning kämpar emot djupsömnen. Det skär i hjärtat att behöva störa henne, men till slut är jag tvungen eftersom veterinären kommer strax. Beslutet underlättas något av att livvaktens matte kommer för att hämta honom. De ska ut och rida. Cola vaknar till med en väldig hostattack, som inte låter det minsta rolig. Men sedan reser hon sig upp och följer med in.

Idag blir det alltså undersökning medelst slang nedförd i strupen via näsan - efter lite lugnande medel. (Hade jag med behövt.) Svalget är knottrigt - ser ut som små bubblor eller blåsor. Veterinären frågar igen hur gammal hon är, för han säger att det inte är vanligt att unga hästar ser ut sådär. Men jag får inget begrepp om vad han egentligen menar?
Nere i luftstrupen finns det i alla fall en massa gult klägg som inte ska vara där, så hon får ett recept utskrivet på dels penicillin och dels slemlösande. Att ges morgon och kväll, samma klockslag, fem respektive åtta dagar. Med början i morgon bitti.
Om hon inte blir bra efter denna kuren, så blir det kortison, men vi hoppas allihop att det inte ska behövas!!
Efter att veterinären åkt passar jag på att tvätta o smörja "muggbenet" och sedan går vi en kort runda i sakta mak för att hon ska piggna till lite fortare.

Matte besöker sedan apoteket och befrias från 1200 kronor, som legat och tagit upp en massa plats på kontot alldeles för länge.

Allmän samvaro

Vi gör inte så mycket alls idag, mer än att konstatera att hostan envist hänger kvar. Det är lite märkligt eftersom hon inte har några andra symtom. Pigg och glad,  snuvan borta sedan en vecka, matlust osv.
Vi spolar i alla fall benen och tvättar även med svamp och schampo. Stundtals hysterisk men varvat med korta små stunder då hon står blickstilla och låter mig badda försiktigt. Likadant med salvan. Sedan blir det täcke av, lite allmän borstning och så går vi ut på en promenad.
I morgon kommer veterinären och ska titta i halsen med ett videoendoskop. Hoppas han hittar något och att det är enkelt att bota.

Mums-mums

En ny lång promenad idag. Jag kunde gott "åkt med" på ryggen på henne, men eftersom hon hostade i stallgången så... Men väl ute så hostar hon inte en enda gång och vi ger oss av in i terrängen och det blir upp och det blir ner, över hyggen och över gärdesgårdar och kliv i ris... Matte får då motion om inte annat och jag talar om för henne vilken tur hon har som slipper släpa på mig också i denna jobbiga omgivning!
Så småningom kommer vi ut i rena himmelriket enligt Cola. Grönt gräs vart hon än ser! Vi stannar en bra stund här och bara njuter...

Konstigt, jag tycker hon ser knotig ut på de här bilderna? Men det är hon då inte alls kan jag meddela! Rund och fin. ;-)

Långpromenad

När Colatjejen har hosta blir det alltså promenader och det innebär mer motion för matte. Det gäller att se det positiva...
Efter en svettig stund med det vita benet ger vi oss väg. Hon är fortfarande lite upprörd över detta och tycker sig därför se spöken i början av promenaden, men det går snabbt över när det blir en lång uppförsbacke. Det blir paus för hosta istället. Sedan går det bättre, på alla vis. Vid Fällesåsen möter vi en farbror och det blir en pratstund om att Cola är en vacker häst, om förkylningar och influensa-vaccin, hur lång tid det kan ta för ett tält att förmultna och om att brottsligheten i trakten nog alldeles säkert har minskat.

Liten matpaus längs vägen hinns också med och vi tar en selfie där vi enkelt kan konstatera att en av oss har för långt ansikte! :-)

Sedan möter vi Ronja och Daisy på ridtur och lite senare även Ruffe. Tre möten under en timmes promenad/ridtur i skogarna här, händer nog en gång på sisådär tre år eller nåt! Kanske ska man köpa en lott?

Säg "Aaaah"

Sex dagar med hosta och snuva, gör att jag kallar ut veterinären för en liten koll. Han lyssnar på lungor och andning, tittar i näsa och ögon och lockar fram en hostattack genom att klämma lite lätt högt upp på halsen.
Men andningen låter bra och eftersom hon är pigg och matglad och inte har någon feber och snuvan dessutom själv ändrat färg från vit och seg, till klar och vattnig nu, tycker han vi ska avvakta och ge det 4 - 5 dagar till. Är det inte bättre då, så kan det bli aktuellt med antibiotika. Ingen ridning under tiden, men gärna promenader.
Det känns bra att höra, för jag känner att jag blir väldigt lätt orolig nu, med allt som hände med lilla Polly, i bakhuvudet.

Dagens promenad har vi redan tagit, så jag försöker fåfängt tvätta det vita benet. Suck, det känns extra trist med den djupa lervällingen i hagen, med tanke på muggen. Om det ändå kunde bli torr-väder så det kunde torka upp någon gång! Hon låter mig inte ens titta. Om jag bara håller en hovkrats i handen, går det bra att lyfta hoven och kratsa. Men om jag håller en svamp, bomullstuss, salva, vad som helst annat, så kommer jag inte ens nära. Försöker dock smygtvätta lite samtidigt som jag håller hoven. Men det blir bara ett par snabba tag innan hon springer undan. Jag lyckas till slut även träffa med några duschar av antiseptisk spray, det är allt.

Det är kolsvart och två plusgrader och en luftfuktighet som liksom virvlar omkring i luften. Jag verkligen hatar den här årstiden! Hämtar min pannlampa för att se om det finns vatten i tunnorna. Det finns det inte, så jag drar fram slangen och fyller på, och blir kall om händerna. När jag sedan drar in slangen igen, blir jag dessutom skitig, fuktig och ännu kallare. Jag har frusit hela dagen.  I kväll blir det ett bad!