Stundens allvar

Idag är det dagen S. S för Skor. Hovis kommer till stallet kvart i nio och jag är redo. Cola är mera tveksam. Hon tycker att få spolat benen räcker. (Som vanligt får jag spola bakhovarna genom att jag hukar mig och spolar emellan frambenen och försöker träffa bakfötterna medan hon utför en stilla stepp.)

PHEW!

Vi börjar med det som vi anser vara det lättaste: vänster framben. Cola tycker inte alls att detta är kul. Sätter ner benet emellanåt, medelst kraftig utsträckning framåt och en högljudd stampning i backen. På ett MYCKET bestämt sätt! Det tar tid och vi undrar stilla över det faktum att detta ska vara det lättaste benet...
Så kommer höger framben, det vita. Ja käre guds skapare. Cola lyfter villigt och håller det stilla ca fem sekunder i taget. Däremellan så drar och viftar hon våldsamt med det och lägger sig nästan ner. Hon antar ett lidande uttryck, sträcker ut sig som en katt, med rumpan upp i vädret och det andra frambenet framåt och så häver hon hela sin tyngd över vår stackars hovslagare. Detta upprepas gång på gång på gång. Lätt varvat med lite allmänt studs och hopp. Spelar ingen roll alls hur man står där och klappar och pratar stillsamt och säger stillaaaaa. 
När hovis försöker få slagit i sömmen i skon så klämmer hon in honom i väggen och nästan lägger sig på honom. Efter att ha klämt handen redigt, så ställer han sig raskt upp framför henne och skriker högt ut vad han tycker. De står där och blänger på varandra en stund och sedan försöker Cola buffa honom vänskapligt i magen.

Så småningom kan skon slås fast i alla fall och det är dags för bakhovarna. Visserligen blir det en hel del viftande där med, men om man jämför med framhovarna är de rena barnleken! Så nu har denna lilla pärla skor på alla fyra fötterna! Efteråt får hon morot och så skrittar vi ut en liten sväng i det trevliga sexgradiga regnet.
Eftersom hon fått smak för det där med att visa sig skärrad, så passar hon på att bli våldsamt rädd för en fyrhjuling som kommer bakifrån (vi får vända oss om, han stannar och vi passerar...), en sten med en vit prick på (som legat där alltid) och sedan även en helt vanlig personbil som vill köra om oss på vägen tillbaks mot stallet (det går inte, utan vi får takta tjusigt till närmaste mötesplats, där vi parkerar i motsatt riktning).

Jag älskar denna häst, hi hi! :-)

Bitchiga hästar och missljud

Efter en natt tillsammans med sin nya lösdrifts"kompis", ett väldigt bitchigt sto vid namn Chatel, som anfaller både med framdel och bakdel, konstateras att min lilla Cola fortfarande är vid liv och alldeles oskadd. Det gillas skarpt! Hennes täcke är fortfarande helt dessutom. Jag håller tummarna att det ska så förbli. Det kostade ju sexhundra kronor.
Den svullna hasen är lite mindre svullen idag. Det är ju också väldigt bra. Men under ridturen tycker jag hon går lite konstigt. Fast bara ibland. Hon liksom snubblar till lite. Jag är allergisk mot snubblingar och försöker tänka att det bara är tillfälligt. La, la, la la...
Lite senare, under traven, så tycker jag det låter så konstigt. Ett underligt ljud som jag inte hört förut, som kommer i samma takt som traven. Kommer det från sadeln? Har den plötsligt börjat guppa upp och ner?! Nej, jag vet inte...
Det är inte ett särskilt högt ljud, utan mera ett dovt "thud", om man tänker sig att hennes steg annars låter "klopp, klopp".
Hon är alldeles ovanligt öm under fötterna idag, måste jag säga! Kliver nästan ända ner i dikena! Hoppas, hoppas, att det går att få på henne bakskor när hovslagaren kommer på onsdag!

Inte förrän vi kommer tillbaka upptäcker jag att hon har tappat en sko! Jag känner mig väldigt dum. Men jag hörde ju aldrig när den föll av, inget klirr eller skrammel någon gång. Antagligen blev den kvar i leran på stigen i början...
Men alla konstigheter under rundan får ju nu sin förklaring. Det känns onödigt att ringa hit hovslagaren innan onsdag. Hon får ledigt i morgon, och kanske jag kan rida henne i paddocken på tisdag. Jag vågar inte riktigt testa bootsen, för det känns väldigt onödigt om hon skulle få skavsår på sitt vita ben också. Det räcker med att ha muggen att tvätta.
Om hon får äta mat ur hinken samtidigt, så går det någorlunda. Inte för att hon står helt stilla då heller, men om man bara är lite snabb, så kan man tvätta och smörja någorlunda i alla fall.

Gå runt och gå över

Vänster has har som en svampig mjuk svullnad idag. ?? Vätskefyllt. Vad har hon gjort? Men ingen som helst ömhet och hon känns inte varm. Vi testar med att rida i paddocken en stund och hon verkar inte ha några besvär alls. Så vi tar en svängom och dansar ringdans runt ett hinderstöd, springer över kavalettibommar, snirklar oss fram i smala serpentiner mellan bommarna, galopperar i bägge varven (ett par bakut-kickar i vänstervarv igen) och hoppar litet bebishinder. Det går så bra så.

Efteråt tar vi en liten skrittrunda, där hon förvånar mig genom att hitta vägen som ingenting, när vi tar oss fram genom det igenvuxna hygget - där knappt jag själv hittar - trots att vi bara ridit där en gång förut, för ca tre veckor sedan! Hon banar sig fram utan att tveka, med huvudet före in i granruskorna och jag behöver bara åka med. Jag som var beredd på att få backa ut ur granar och försöka igen på andra ställen...
Det är bara en gång som det blir tvärstopp. En vit halvstor sten har fräckheten att ligga precis framför oss och hon stirrar förfärat på den, men efter lite nosande så kliver hon över den och fortsätter. :-)

Örnatorpets massageanläggning

Idag står det massage på schemat. Tystnaden hägrar i stallet, folk smyger i gångarna med hinkar och grimmor, dörrarna hålls stängda och det blir väntrumsatmosfär utanför. Det ska vara lugn och ro när man får massage. Konstig tant, tycker Cola, men rätt skönt ändå faktiskt, när man väl tillåter sig känna efter. Nu är hon ju inte så konstig i verkligheten som hon ser ut på bilden - kanske detta kan bli ett nytt sätt att göra folk anonyma på foto? En knut i nyllet! :-)

Lite spänningar och ömma punkter hittas i nacken precis bakom öronen och vid ganascherna. Lite stelhet i vänster boge, men inte mycket.
Det som är mest stelt är ryggen och vi får rådet att rida små cirkelövningar, t ex runt ett hinderstöd, minst en gång i veckan och jag kan även trycka lite på punkterna på hennes kropp som gör att hon skjuter upp ryggen, respektive svankar. Gärna gå - kanske framför allt trava - över kavalettibommar lite då och då också förstås.
Men det är inget som kräver något återbesök av massören, utan jag kan höra av mig om hon skulle få några besvär.

En kort promenad och så får hon gå ut till den senaste älsklingen Mario igen, som står och väntar vid ingången.

Pirrigt och kissenödigt

Direkt till stallet efter jobbet idag, klockan 16. Skynda skynda för att hinna före mörkret. När vi är färdiga, går Cola ut på stallplanen kraftigt stampande med framfötterna. Det låter militäriskt. Hon har reflexer runt benen... :-)
Idag ska vi hinna med en runda av normallängd är det tänkt. UTAN att behöva pannlampa. Ute på banvallen börjar vi med trav i friskt tempo. Jag känner hur det pirrar i kroppen på henne, det är samma pirr som när hon själv valde den där långa uppförsbacken för ett tag sedan.
"Javisst, du får galoppera," säger jag och hon kastar sig in i en galopp med ett jättesprång och sedan går det så jämnt och fint så. Ända bort till avstickaren ner genom skogen, där vi saktar av.
Lite längre fram längs stigen, kommer vi till ett stycke där vi brukar galoppera. Det är så himla blött och lerigt där nu, så jag vill avvakta lite och se hur det verkar längre fram och hon är så duktig och skrittar på. Och det är så himla märkligt, för jag känner det där pirret igen! Kan inte riktigt förklara, för hon gör absolut ingenting, men det känns från hennes kropp in i min på nåt sätt - som svaga elektriska impulser eller krypningar på nåt vis! Och när hon äntligen får galoppera igen, så far hon bara lyckligt iväg och pirrandet försvinner!

Efter att vi kommit ut ur skogspartiet har det hunnit bli skymning och hon blir lite skärrad ett tag över en människa som på långt håll rör sig vid ett hus och går in genom en dörr som bara är halvt synlig. När vi kommer närmre ligger det en massa vit plast över pumpa-landet, som ser extra farligt ut i skumrasket och hon springer baklänges ut i ett fält ett par gånger. Men när vi kommit ut på vägen och hon sedan får trava igen, så blir det bra igen.

Väl tillbaks blir det som vanligt mat, som avnjuts på uteserveringen, medan hon undrar vad det är som låter bortifrån paddocken. Det är Felicia och Sanna som håller på där i mörkret. Klockan är 18. :-)

Jag har glömt att berätta, men vi har fått ännu en ny häst i stallet: en varmblodsvalack vid namn Mario. Snäll kille. Han har nog varit här en vecka nu. Tror jag. De första dagarna ägnade sig Cola mest åt att hävda sin plats i sociteten när han ivrigt försökte skapa kontakt. Hon lade öronen bakåt åt honom och sparkade om han ändå kom för nära, som det gärna blev när han väntade på henne i hagen innanför tråden, och man öppnade för att släppa in henne.
Men nu när hon insett att han absolut inte utgör något hot mot hennes rang, så är det ju dags att brunsta igen! Riktigt ordentligt. Hon kissar ner sig nästan bara hon ser honom, efter att han varit skild från honom en stund.
I kväll när jag skall släppa ut henne, så står han sin vana trogen innanför tråden och gnäggar lågt och sexigt när hon närmar sig. När jag öppnar för att gå in med henne och försöker mota bort honom en bit, så blir det nästan omöjligt. Hon kan liksom inte gå in hela hon, utan stannar med rumpan fortfarande kvar i grindhålet, pussar på Mario med halsen lindad kring hans och kissar ymnigt på mina stövlar när jag ska försöka putta in henne...

Märk hur vår skugga...

Vintertid har kommit och mörkret har lagt sig, vilket betyder att man får rida i kolmörker om man jobbar till fem - halv sex. Och då talar jag om riktigt kolmörker, inte som det är där det finns bebyggelse och gatlyktor i närheten.
När vi står i stallgången och jag precis har tagit på pållan reflexer på alla fyra benen och går för att hämta sadeln, hörs muntra skratt från de andra närvarande i stallet. Jag vänder mig om och ser Cola jobba med frambensreflexerna...
- "Det har fastnat något på mina ben, det måste BORT! Det måste BORT! Det måste BORT!!!" 
Hon sliter och drar och lyckas dra sönder den ena reflexen lite grann, men den sitter fortfarande kvar. Jag talar om för henne att hon är otroligt fjantig och att det inte blir någon ridtur utan reflexer - sluta genast!

Jag sätter en pannlampa på hjälmen och så ger vi oass iväg. Hu, jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite läskigt. Jag babblar och sjunger dubbelt så mycket som vanligt och när hon hoppar till lite för en skugga som rör sig, så märker jag hur stel jag är. Jag tror inte Cola har några problem själv - det är bara jag - men det gör inte saken bättre. Jag påminner mig gång på gång att slappna av och sätta mig tillbaka, eftersom jag har en tendens att sitta stelt framåtlutad.
Det går ju egentligen jättebra att rida i pannlampssken, men eftersom jag ändå tycker det är otäckt med det kompakta mörkret runtomkring, så blir det bara en kort tur på högst en halvtimme, innehållande skritt och trav.
Det är lite knäppt, för jag skulle inte haft några problem om jag hade gått till fots!
Hoppas belysningen till paddocken blir fixad snart för det här är inget jag vill behöva göra ofta.

Nu har det ju gått riktigt bra med både benlyft och tvättning några dagar, så idag var det ju dags att konstra ordentligt med alltihop. Men vi blir färdiga så småningom trots allt och hon får sin mat och slickar omsorgsfullt upp allt där är.

På gång med språng

Hurra, det är i princip uppehåll idag på morgonen och svulladen är borta från Colas ben, så det blir en ridtur! Hon får välja väg. :-)
Först väljer hon gräsvägen till vänster istället för gruset rakt fram, där vi gått nu hela veckan. Där är inte bara gräs, utan lera och hela sjöar med vatten nu efter regnet, men Cola är modig. Står och nosar ett tag och krafsar försktigt med hoven för att mäta av djupet i sjön. Sedan går hon i och krafsar riktigt ordentligt så det skvätter om det. Lite kul får man ju ha med!
Sedan kommer vägskälet där höger leder ut på banvallen och vänster är den långa uppförsbacken mot Fällesåsen, där vi inte har kunnat rida sedan jakten började. Cola drar tydligt mot backen, så backen blir det.
"Snälla jag kan väl få springa här? Snälla?" Cola går med väldigt sviktande steg nu och ber det finaste hon kan, och vi galopperar upp för hela backen. Bra bjudning, men ändå sansat och tryggt. Matte ler lyckligt.

På grusvägen långt senare, efter ännu en liten galopp, möter vi två män och en cykel. Cola flämtar lite efter språngmarschen och tittar storögt på dem vi möter. De frågar vad Cola är för ras och tycker hon är fin och undrar om hon är rädd? Nej, hon är bara vaken. :-) 

Sedan är det vatten som forsar extra högt i dikena, vinden blåser hårt i byarna, det ligger vitt skum på vattnet, hagar med vit tråd men inga djur synliga - var ÄR de någonstans? Det är lite spänt nu ett tag och när vi börjar komma på hemmamark, så är det dags att slappna av. Efter att stundtals ha hållit andan, blir det nu en hård kort utandning och några frustande.
Sedan blir det täcke, mat och hage igen.